Livmodern är en fantastisk muskel!

Jag heter Eva och arbetar som förlossningsläkare på Södersjukhuset i Stockholm sedan många år tillbaka. Jag är också docent och forskare vid Karolinska Institutet, institutionen för klinisk forskning och utbildning på SÖS. Dessutom är jag nybliven mormor till lilla Sophia, 20 månader, som är min ögonsten!

Södersjukhuset i Stockholm är en av Sveriges största förlossningskliniker med närmare 8000 förlossningar per år. På kvinnokliniken har vi en hög forskningsaktivitet och bedriver många spännande projekt. Vi är en grupp med ett stort antal doktorander och seniora forskare och alla våra projekt har stark anknytning till vår kliniska vardag på förlossningen.

Varför vill jag nu dela med mig av min kunskap?

Vad är det jag brinner för? Vilken är min passion? Varför tar jag nu detta steg att börja dela med mig av min kunskap till er, efter nästan ett helt yrkesliv inom förlossningsvården. Jag har länge förundrats och känt missnöje med hur resultaten av all den forskning som vi genomför aldrig når vanligt folk. Det mesta hamnar i skrivbordslådan.

Varför är det så?

Varför är det så svårt att överföra vår kunskap till vår vardag? Vi pratar mycket om evidensbaserad vård. Det är självklart mycket viktigt, men det är inte heller ok att vår kunskap aldrig når ut. Som födande har man rätt till all den kunskap som bevisligen finns men aldrig når ut. Det är min åsikt. Därför tänker jag framöver försöka dela med mig att olika upptäckter och funderingar till er.

Jag har ett intresse av olika delar av detta med att vara gravid och föda barn. Det som dock har stått mig absolut närmast under de senaste 20 åren är att försöka lära mig att förstå livmoderns funktion, och då framför allt hur den fungerar under pågående förlossning.

Livmodern är fantastisk!

Jag kan inte säga det nog många gånger!

Livmodern är fantastisk!!!

Hur kan något så genialiskt finnas i alla våra kvinnliga kroppar? Kanske tycker ni att jag är ”nördig” men jag kan inte sluta att fundera över denna helt otroliga muskel och dessa funktion.

Till att börja med: livmodern är en av kroppens största muskler. Den är dessutom töjbar, vilket innebär att den dubblerar sin volym x flera vid graviditet. Den vilar under stora delar av kvinnan liv för att sedan när det blir förlossning ändra sin funktion till en muskel som jobbar mycket aktivt.

Vad som triggar i gång denna förändring?

Det vet vi inte idag.

Jag brukar tänka att vi kan resa till månen, men vi vet inte vad som startar en förlossning. Är inte det konstigt?

Man kan dock konstatera att det troligen är ett samspel mellan mor och barn.

Livmodern är en glatt muskel vilket innebär att vi inte kan styra dess funktion med vår viljan. Jag får ibland frågan om man kan träna sin livmoder? Svaret är nog tyvärr nej, men det verkar som att livmodern har någon form av ”minne”. Det är ju väl känt att när man föder barn igen är det de allra flesta gånger mycket enklare. När förlossningen startar för en omföderska så verkar livmodern ”känna igen sig”. Hur detta fungerar vet vi inte heller idag.

Min forskning då - förlossningar som stannar upp

Jag har under många år jobbat med och försökt förstå vad som händer vid en förlossning som stannar upp. Detta rör sig om ett mycket stort antal av förlossningarna i vår värld. Det som vi i dagligt tala kallar för ”värksvaghet”.

Allt blir långt och segt.

Kvinnan blir utmattad och far illa och ofta även barnet.

Jag brukar fundera över och konstatera att naturen brukar vara klok. Det kan väl ändå inte vara meningen, att det inte ska fungera att föda på ett normalt sätt? Eller är det så att man som kvinna föder med olika hastighet? Att vi alla inte är stöpta i samma mall?

Troligen är det svaret på frågan, och att vi inom professionen trots det försöker behandla alla lika. Individualisering är svårt och förlossningsvården är gammalmodig.

De instrument vi använder har funnits sedan långt tillbaka och nymodigheter inom profession är få och begränsade. Varför är det så? Beror det på att våra ”patienter” (de födande kvinnorna), är glada att de kommer något så när helskinnade från detta med ett friskt barn? Att man faktiskt inte ställer krav på en utveckling, och inte orkar ifrågasätta.

Man är bara glad att det gick bra.

Livmodern producerar mjölksyra

Livmodern producerar mjölksyra, liksom alla andra muskler i vår kropp gör vid arbete. När muskeln jobbar fel produceras ett överskott och muskeln blir sur. En sur muskel fungerar inte optimalt. Det är ungefär som att springa maraton och bli full av mjölksyra. Man kan helt enkelt inte fortsätta.

Min upptäckt är unik. Ingen annan innan mig har tänkt så här. Att denna mjölksyra som produceras av livmodern sedan fälls ut av livmoderns olika system och samlas i fostervattnet. Det är också något helt nytt.

Fostervattnet finns ju i livmoderns hålighet under graviditeten och omger fostret. Fostervattnets primära funktion är att tillföra näring och värme, samt skydda fostret. Att fostervattnet dessutom skulle ha andra funktioner, det tänket är jag ganska ensam om.

Varför ropar då inte alla hurra och klappar i händerna när en ny upptäckt kommer?

För att förlossningsvården är konservativ? Ja, troligen.

För att man har fött barn på samma vis i årtusenden? Ja sannolikt.

Individualisera kvinnans vård under förlossning

Men om man kan ta några droppar av fostervattnet där mjölksyran samlats, och som ändå rinner ut när fosterhinnorna gått sönder under förlossningen och analysera innehållet. Då skulle man kunna individualisera vården av den enskilda kvinnan under förlossningen och veta hur varje enskild kvinnas livmoder mår i den aktuella stunden.

Då skulle man kunna skräddarsy varje kvinnans förlossning.

Då skulle man kanske slippa ligga i timmar och ingenting händer.

Har man en hög nivå av mjölksyra så ska man kanske inte försöka att tvinga livmodern att jobba hårdare i just den stunden, vilket vi idag gör med ett värkstimulerande dropp.

Tvärt om, man skulle i stället göra som idrottsmännen gör vid höga mjölksyrehalter. De vilar. Jag såg idag något av skidloppen på TV. En av de kvinnliga deltagarna gick totalt in i väggen. Det är ungefär så jag tänker vad gäller förlossning och progress. Det var ju knappast så att man knackade den här skidåkaren på axeln och säger ”nu måste du åka fortare”. Nej, man hjälpte henne när hon kom stapplande i mål. Man gav henne värme, näring och omsorg.

Det är som att vi piskar den trötta hästen

Någon av de barnmorskor jag har jobbat med sa en gång att det vi gör ” är ungefär som att piska en trött häst”, och ändå är det vi gör. Piskar den trötta hästen….

Metoden att mäta mjölksyra (som jag döpt till AFL, amniotic fluid lactate) är enkel, ofarlig och man får en svar omgående bredvid kvinnan. Det är sällan någon som idag (efter 20 år) ifrågasätter min kunskap, men därifrån till att ta till sig det och godkänna ett kliniskt användande, det är ett långt steg. Tyvärr!!!

Och där är vi inte ännu…Vi fortsätter att piska hästen.

Jag hoppas ni gillar mina tankar och att jag får fortsätta dela mina funderingar med er framöver.

Varma hälsningar för denna gång,

Doktor Eva